Rädda barnen från "Rädda barnen"
Kategori: Jämställdhet
Rädda barnen och Röda korset har ett gott rykte bland svenska folket, men är det välförtjänt? Allt fler rapporter från deras kontor ute i världen avslöjar att pengarna som svenskarna naivt skänker till denna organisation används till höga chefslöner, lyxiga bilar, dyra laptops och avgångsvederlag i miljonklassen.
Elisabet Brunnberg Johnsson: Jag ger inga pengar längre
Elisabeth Brunnberg Johansson arbetade tidigare som chef inom Rädda barnen. Hon har nu hoppat av organisationen, dragit in allt eget stöd och vittnar dessutom om en utbredd korruption inom Rädda Barnen. Hon upptäckte det första gången då hon var på besök på kontoret i Yemen 2002.
– Jag fick en chock. Man hade två kontor med jättemånga anställda. Man hade en massa Toyota landcruisers och laptops, alla hade mobiltelefoner hemma som de kunde göra som de ville med. Pengar betalades direkt ur ett kassaskåp. Det fanns sexuella trakasserier. Där fanns allt, säger Brunnberg Johnsson.
– Någon som hade haft hand om ekonomin, och som knappt kunde räkna, fick en miljon svenska kronor i avgångsvederlag. I Jemen, där man tjänar några hundra i månaden. Han var väldigt bekymrad över att han nu inte skulle kunna behålla sina barn på Yale-universitetet i USA. Det är en jätteskandal och så sitter man där själv och blir tystad och trakasserad.
Johansson blev till och med mordhotad då hon ville avslöja eländet.(metro)
Vad blir då generalsekreteraren Elisabeth Dahlins svar på dessa anklagelser? Jo ett kort uttalande där hon säger:
- Man kan vara trygg med att våra pengar går till rätt saker. Vi har en tydlig revision.
Jag antar att hennes egen årslön på nästan en miljon kronor är en av dessa "rätta saker". Dessa organisationer som Rädda barnen och Röda korset har dessutom mage att kalla sig idéella.
Är inte detta hyckleri?
Nu skall rädda barnen öppna ett nytt kriscenter i Malmö där man skall stödja fattiga barn och deras mammor. I artikeln kan man bland annat läsa följande:
Rädda Barnens nya mottagning är inrymd i Malmös forna stadshus på Amiralsgatan mitt i stan. I ett rymligt rum finns gott om papper, kritor, färgglada pennor och en stor hög med sittvänliga kuddar i ett hörn.
Tanken är att barn under lekfulla former ska kunna berätta vad de varit med om, säger Sara Brändefors.
- Kanske vill de rita vad som hänt. Det handlar om att få barnen att öppna sig.
I rummet finns också bilderböcker som handlar om att pappa slår mamma. Och om vad barnen kan känna när de ser våld i hemmet. I en bilderbok tynger en stor svart klump ner barnet.
Åter igen vill Rädda barnen slå ett slag mot papporna och barnens rätt att, enligt artikel 9 i barnkonventionen, få umgås även med oss efter en separation. Istället stämplar man oss än en gång som farliga barnmisshandlare.Det borde inte vara någon hemlighet för RB att enligt den senaste rapporten från BRÅ om kvinnors brottslighet, så är det fler mammor som misshandlar barn fysiskt än pappor. Men dessa barn lämnar Rädda barnen helt åt sitt öde. Man vägrar helt enkelt att ens diskutera frågan.
Om sedan Elisabeth Dahlin hade sänkt sin månadslön till en nivå som de flesta svenskar som bidrar till hennes verksamhet har, så hade Rädda barnen fått minst 700 000 kronor över som hade kunna hjälpt en mängd fattiga barn i Sverige, men det är hon inte intresserad av. Här är ytterligare en artikel där hon ondgör sig över att så många barn är fattiga.
Lögnerna avslöjas nu på löpande band
Tidningen BLT i Karlskrona hade idag en artikel med rubriken "Pojken som växt upp med mamma flyttades 50 mil bort". Artikeln är skriven av en journalist vid namn Marita Kangestad, som för övrigt gått samma journalist folkhögskola som Liza Marklund. Kanske man borde göra en revision på folkhögskolan i Kalix snart?
I artikeln som är tydligt vinklad åt mammans håll målas en snyfthistoria upp om en stackars pojke som tvingas flytta till sin pappa 50 mil bort. En pappa som inte brytt sig om pojken överhuvudtaget tidigare i livet. Artikeln var livligt diskuterad i kommentarsfältet där faktiskt de allra flesta människor vände vreden mot tidningen för deras grovt vinklade artikel. Människor ute i landet börjar förstå.
Men när både Ingrid Carlqvist och "Madde" som ofta skriver på denna blogg ringde till journalisten och ville ha domen så vips, försvann möjligheten att kommentera artikeln överhuvudtaget. Jag har nu läst domen och förstår varför. Alla kommentarer finns sparade. Om någon önskar så maila mig så får ni dom.
Domar i Sverige är offentliga. Det är en del av rättssäkerheten i ett samhälle. Så även denna dom, som för övrigt meddelades redan 2008. Alltså har pojken nu bott hos sin far och hans nya sambo samt parets två andra barn i över ett år. Ni som vill läsa denna dom och dra era egna slutsatser kan lätt beställa den. Bara ring Karlskrona tingsrätt och beställ domen med målnummer T-2711-08.
Det är mycket som inte framkommer i BLT:s grovt vinklade artikel. Här är bland annat ett utdrag från domskälen:
I målet är utrett att MH (mamman) i vart fall sedan 2005 varit föremål för allvarlig
kritik för sin hantering av rollen som vårdnadshavare för L och hennes psykiska
mående har ifrågasatts. Kritiken har framförts från ett flertal olika håll såsom barn- och
ungdomskliniken i Karlskrona, L:s dagis och socialförvaltningen. Hon har även i
domstolen gett intryck av att vara i psykisk obalans.
Det visar sig också genom polisförhör och vittnesintervjuer att pappan inte alls "struntat" i sin son. Han är en av alla dessa fäder som försökt men motarbetats av socialnämnden och en mycket samarbetsovillig mamma till den grad att han till slut givit upp. Dock bara fram till pojken blev placerad i ett familjehem. Då var det pappan som aktivt försökte hjälpa sin son.
Ännu ett exempel på alla dessa "svikarfarsor" som media älskar att ta upp.
Journalisternas ursäkt: Det blir ju bara fel varenda gång
Många med mig har undrat över svenska journalisters ovilja att ta upp dessa orättvisor, trots att dom är så tydliga dom kan bli. Många tror felaktigt att journalister är ett skrå som gärna dyker ner i dypölar utan rädsla för att få lite skit på sig.
Så är det inte. Många journalister är vänstersympatisörer som svalt hela påhittet om att "könsmaktsordnung muss sein". Men framförallt. Journalister är anställda. Dom kan sägas upp och få sparken om dom gräver i fel dypölar. Se på Ingrid Carlqvist som är ett exempel. Eller Annica Widegren på TV4 som hotades med sparken om hon inte slutade rapportera om Liza Marklund skandalen.
Men journalister kan ju inte vara öppna om detta, för då kan dom ju också få sparken, så därför måste dom ha ursäkter för att inte skriva.
En populär ursäkt är att "Nej vi har skrivit om vårdnadstvister förr och det har bara blivit fel". Med det menar dom att dom "råkat" stötta en part som senare visat sig inte vara speciellt lämplig som vårdnadshavare. Precis som i fallet ovan alltså.
Om man sedan tar detta ett steg längre så visar det sig att i de få fall journalister har tagit upp vårdnadsmål så har det varit nästan uteslutande snyfthistorier om stackars förfördelade och förföljda mammor. Precis som i fallet ovan.
Undrar varför dom lyckas få det fel varenda gång? Någon som vill drista sig till en gissning?
En liten avslutande hälsning
Till slut, en hälsning till signaturen(erna) "BN" som tycker att jag är en kvinnohatare och en skam för flickpapporna i Sverige. Min dotter kommer att skämmas för mig då hon blir äldre anser denna BN som dock inte vill skylta med sitt namn. Får jag rekommendera detta tidigare inlägg där jag listar tio bra kvinnliga förebilder. Dvs tio kvinnor jag verkligen beundrar. Hur rimmar det med ett kvinnohat?
Jag kritiserar kvinnor som Eva Lundgren för deras infama och hatfyllda debattartiklar, men jag är inte ensam om det direkt. Efter hennes senaste artikel på Newsmill har flera människor reagerat och skrivit till Uppsala universitet med frågan om hur i h***vete denna människa kan få uppta en proffesur där. Bland annat denna bloggare som jämför henne med Josef Göbbels, och även Ann Helena Rudberg, vars brev man kan läsa här. Om någon vill följa deras exempel så skriv till [email protected].
När man dessutom läser vad jag skrivit så ser man ju att det även för övrigt är mest kvinnor som hyllas på denna blogg. Många människor får också välförtjänta snytingar, men det gäller ju både kvinnor och män? Hur gör detta mig till kvinnohatare?
Jo jag hade ju också enligt denna BN dristat mig till att lägga ut en video med en "porrig westerngirl". Ett klart bevis, menar BN på att jag föraktar kvinnor. Därför vill jag idag avsluta med ännu ett klipp med denna "Porriga westerngirl", som för övrigt heter Gretchen Wilson och är en sjuhelvetes duktig musiker och dessutom en sjuhelvetes vacker kvinna.
"Porrig"? Tja, allt ligger ju i betraktarens ögon.
Själv tycker jag hon är vacker, sexig och talangfull. Men framförallt gillar jag musiken, texterna och hennes röst.
Gretchen jobbade som fattig servitris på en billig sylta i södern och gigade ibland på helgerna med ett lokalt band då hon upptäcktes av rätt person.
Nu behöver hon inte vara en fattig förtryckt kvinna längre utan har stigit upp som en av musikbranschens mäktigaste kvinnor i USA. Det är väl bra?
Eller? Anser BN likt många könsmaktsideologer att hon är en könsförrädare som svikit rörelsen för att hon vågar rida på sitt utseende och sexighet? Det är ju så branschen fungerar. För bägge könen kan tiläggas.
But without further adue. Here is Gretchen Wilson with her own song, "You don´t have to go home".
Especially for "BN". Enjoy =)
Läs även andra bloggares åsikter om Rädda barnen, Elisabeth Dahlin, Inger Asching, Ingrid Carlqvist, BLT, journalism, Gretchen Wilson,
Bloggadress: http://inteutanminasoner.wordpress.com/